Ιn memoriam // Till åminnelse

In memoriam

We are standing on a sloping rock. You are thin and tall. I am surprised that you can stand without support. Your body is  bare. Your skin has a beautiful glow. You are giving me directions. You know the way. The landscape is framed by two rocks. In front of us there is a deep, still and perfectly clear sea. The water is shimmering in turquoise and golden shades. At the bottom I can see a huge and shiny conch shell. You walk down the rock. I am following. You stagger a bit. You scare me. Your unsteady steps are sped up by the downward slope, but you do not fall. Instead, you silently disappear into the deep sea.

I know this is not an ordinary dream. As soon as I can, I take the train to visit you on a bright, late January day. Your cousin Karin joins us and we spend time together in the well-known living room.

A week ago, I take the same morning train to see you. Only now you are in a hospital bed. Again, I have arranged to come and see you with Karin.  It’s a Saturday. On the way to the hospital, Karin buys a bouquet of orange-yellow tulips.

You’re frail as a bird but so dear anyway. The Olympics show on TV. You can only hear of course. Your sight is blurry. You hush us when we speak louder than the commentators.

When Karin passes on greetings from a hundred year-old relative who wants to see you once you get well, you laugh and say that ours is a ”nice family“.

I dab your lips. You want to drink but can not swallow. You want to have “breakfast” but your breathing is becoming too difficult. I realise that your body has fulfilled its mission on earth.

I pat you on the hair, shoulder, knee. You are not an old man anymore, but a young child ready to be cradled by a nurturing embrace.

And so grandfather, you disappear between two trains. In a small hospital room, surrounded by a dear cousin, a granddaughter and three nurses. You’ve always enjoyed the company of women, haven’t you? The space around you is filled with love and care. The nurse who has been trying to keep you alive has tears in her eyes. I hug her because I am grateful that she is right here with you, with us.

Mom who visited you the day before was amazed by how you thanked the personnel that took care of you, even in that state of weakness and tiredness, when your body and mind must have been in protest. “That is something that I am taking with me” she said.

Yes, even in your last hours, you were patting the nurses tenderly on the shoulder when they were taking care of you.

What blows my mind is how easy you made ​​it for me. You let me accompany you to the brink of the water. Then you disappeared, in stillness and silence. Without ever being a burden to any of us. Everything I have ever done for you suddenly feels so small. Maybe you knew how much I have always feared this separation. Was this your providence? Maybe this is how the elders protect their younger kin for as long as they can.

We are walking together on a rocky hill. You are thin and tall. Your skin is bare as a baby’s. I am surprised that you can stand up without support.

You turn towards me to give me directions. You know the way, but where you’re going, I can not follow. Our paths diverge.

You take a few tentative steps. You scare me. Your unsteady steps are sped up by the downward slope, but you do not fall. Instead, you silently disappear into the deep cosmic ocean.

In silence and stillness.

Little I whom you used to lift up on the roof of a green Volvo, little I who could climb on you, was there.

I am forever grateful for all the love and respect you have shown me. I am so happy to have had you in my life for so long. For all the memories I can pass on. Memories of a jazz-loving family man, enthusiastic engineer, builder, inexperienced cook and steadfast life-companion.

Wonderful friend. Boy from Vallvik.


Thank you.


( I am dedicating Eroll Garner’s “Full moon and empty arms” to you; forever associated with you. )

++++++++++

Till åminnelse

Vi står på en sluttande klippa. Du är smal och lång. Jag förundras över att du går utan stöd. Din kropp är bar och din hud har ett vackert lyster. Du förklarar åt vilket håll vi måste gå. Du kan vägen. Två klippor ramar in bilden. Framför oss öppnar sig ett hav. Vattnet är djupt, stilla och alldeles klart. Det skimrar i turkosa och gyllene skiftningar. På botten syns en stor blank trumpetsnäcka. Du går nedåt. Jag följer efter. Du vacklar lite. Dina steg är ostadiga. Jag får hjärtat i halsgropen. Du får fart i nedförsbacken, men du faller inte. Du försvinner ljudlöst in i det djupa havet.

 Jag vet att detta inte är en vanlig dröm. Så fort jag kan tar jag tåget för att hälsa på dig en ljus dag i januari. Din kusin Karin ansluter sig och vi umgås i sällskapsrummet.

 För en vecka sen tar jag samma morgontåg för att hälsa på dig. Men nu är du sjuk och ligger på en sjukhusbädd. Det är jag och Karin som råkar hälsa på nu igen. Det är en lördag. Karin köper med sig orangegula tulpaner på vägen.

 Du är nätt som en fågel men så fin ändå. OS går på TV. Du kan ju förstås bara höra. Synen är suddigt. Du hyschar till oss när vi överröstar sändningen.

 När Karin hälsar från en hundraårig släktning som vill titta in hos dig så snart du blir frisk skrattar du och säger att ”vi har en fin släkt”.

 Jag baddar dina läppar. Du vill dricka men kan inte svälja. Du vill ha ”frukost”, men din andning blir för svår. Jag inser att din kropp har gjort sitt på denna jord.

 Jag klappar dig på håret, axeln, knät. Du är inte en gammal man längre, utan ett litet barn som ska vaggas av en omhuldande famn.

 Och så morfar försvinner du mellan två tåg. I ett avhägnat utrymme, omgärdad av en kär kusin, en dotterdotter och tre sköterskor. Du har ju alltid gillat kvinnligt umgänge, eller hur? Rymden omkring dig är fylld av kärlek och omsorg. Sköterskan som har försökt hålla dig vid liv har tårar i ögonen. Jag omfamnar henne och är tacksam över att just hon är där med dig, med oss.

 Mamma som besökte dig dagen innan förbryllades över hur du tackade personalen när de tog hand om dig även när det var ansträngande för din trötta och sjuka kropp. ”Det är något jag tar med mig” , sa hon.

 Ja, in i det sista klappade du ömt sköterskorna på axeln när de pysslade om dig.

 Det jag förundras över är hur du gjorde det så lätt för mig. Du lät mig följa med dig till vattenbrynet. Sedan försvann du, ljudlöst och kravlöst. Utan att någonsin vara en börda för någon av oss. Det känns som om allt jag någonsin gjort för dig är så litet. Du kanske visste hur rädd jag alltid varit för detta avsked. Var detta din försyn? Det är kanske så de äldre beskyddar sina ”små” så länge de bara kan.

 Vi går tillsammans på en klippig backe. Du är smal och lång. Din hud är bar som ett barns. Jag förundras över att du kan stå upp utan stöd.

 Du vänder dig om mot mig som går bakom dig och förklarar åt vilket håll vi måste gå. Du kan vägen, men dit du ska kan jag inte följa med dig, här skiljs våra vägar åt.

 Du tar några trevande steg. Du vacklar lite. Jag får hjärtat i halsgropen. Du faller inte, men får fart i nedförsbacken och försvinner in i den kosmiska oceanen.

 Ljudlöst och stilla.

 Lilla jag som blev lyft upp på taket av en grön Volvo och som kunde klättra på dig var där.

 Jag är dig evigt tacksam för all kärlek och respekt. Jag är så glad över att ha fått ha dig så länge i mitt liv. För alla de minnen som jag kan föra vidare. Minnen av en jazzälskande och familjekär man, entusiastisk ingenjör, hemmafixare, oerfaren kock och trofast livspartner.

Fina vän. Pojke från Vallvik.

Tack.

(Jag tillägnar dig Eroll Garners ”Full moon and empty arms”. För alltid förknippad med dig. )

Advertisements
4 comments
    • Thank you…
      I read your beautiful post about Patti and the picture of her dancing and smiling is engraved in my mind!

  1. So beautifully written, so healing to write it down. And I realise again how much I miss him!

  2. Very touching, good written about my beloved father how I deeply miss. I am so grateful that it was you my dear daughter how was with him on his last moments on this earth. Thank you from the bottom of my heart.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

sofiawise

Clockwise, otherwise & likewise

The Chick on a Pea

Clockwise, otherwise & likewise

Buttercupgoeswest

Buttercup is a newborn and we are taking her on a 5000 KM journey from Ahmedabad to Kanyakumari

Sadness Theory

Music with passion for the environment

zee pause café

taking a moment, having a coffee, writing down some thoughts

%d bloggers like this: